Det jobbigaste i den här situationen är typ inte att flygen blev inställda utan att jag bröt mitt löfte om att inte blogga igen. Jag känner beroendet klia i fingrarna. Och jag har börjat missbruka "helt ärligt" och "helt allvarligt". Man blir som man umgås. Men det värsta av allt... jag måste komma på ett nytt ännu mer awesome sista inlägg. Snacka om prestationsångest.

Tills vidare kommer tre olika teorier om varför ödet skapade en naturkatastrof i min ära:

1. Totti hade sett mig på storbildsskärmen, blivit blixtförälskad och skiljt sig från sin fru för att vinna mitt hjärta. Det hade blivit stora skriverier i skvallerpressen och paparazzi hade stalkat mig. Jag menar drama är ju inte riktigt min grej.

2. Jag hade fått ryggskott av att sova på nån obekväm bänk på Arlanda och blivit tvungen att sjukskriva mig när jag kom hem och inte kunnat jobba. Hade blivit galen av rastlöshet och aldrig haft råd att flytta hemifrån. Skulle måsta bo hemma tills jag fyllt 40 och i desperat jakt på kärlek sökt upp Roger från Bonde söker fru säsongen 2009. Alternativt blivit stå upp-komiker och lett Melodifestivalen.

3. Jag kommer träffa mitt livs kärlek i helgen.

Personligen håller jag tummarna för alternativ nummer tre, men mest realistiskt är ju ändå att det är nummer ett. Helt ärligt, vem skulle inte falla för mitt vackra leende på en storbildsskärm?

Ciao Totti e tutto!

Helt allvarligt, jag tror jag börjar gråta. Inte mest för att jag jinxade mig själv genom att lova att jag skulle cykla över 300mil utan för att det på riktigt typ inte kommer bli nån resa.

Positiva synvinklar på situationen:
-Jag kan jobba och tjäna pengar istället.
-För en gångs skull har jag avbeställningsskydd på resan.
-Det finns de som har det värre än jag, typ islänningar.

Negativa synvinklar:
-Om luftrummet är stängt kommer jag liks inte ha något jobb.
-Jag missar åter igen Roma vs Lazio och får inte träffa Elin och Louise.

(Questa è per te Elin)

Sorry för en äckligt cheesy rubrik, men jag gillar att ta vid där jag slutade och dra skumma referenser så too bad för er som inte greppar.

Tillbaka till Roma imorgon. Eller idag. Åker hemifrån idag och ska sova på Arlanda, om vi tar oss iväg vill säga. Askmoln från vulkanutbrottet på Island hotar flygtrafiken. Helt ärligt, are you shitting me? Nej, inget ska få stoppa mig från Roma-Lazio den här gången, om jag så ska cykla ner till Olympiastadion. Shit nu gav jag ödet idéer, fick en bild i huvudet av Jafar som kör ett evil laughter och bränner iväg blixtar efter mig på cykeln (en liten rosa trehjuling med fransar på styret och utan växlar så att jag måste trampa som en idiot) med sin hemska ormstav, som straff för att jag tagit bilen till jobbet även fast det går att cykla... Fast jag tror att ödet gillar mig, hoppas det i varje fall, så mycket bra karma som jag försökt bygga upp på senaste tiden. Har varit otroligt snäll faktiskt, tror att det är våren som spökat med min hjärna. I vanliga fall brukar jag ju vara en rätt bitter varelse, men på senaste tiden har jag försökt bekämpa ondska med kärlek. Make love not war.

För er som undrar vad det var i brevet så är det en hemlis. Dock kunde jag inte hålla mig. Hade i ärlighetens namn öppnat det redan innan jag publicerat förra inlägget. Vissa kanske skulle kalla det dålig karaktär, jag kallar det upptäcktslystnad.