Johan kallar mig Sveriges snålaste människa. Själv ser jag mig själv mer som ekonomisk. Väljer ändå att tolka det som en komplimang, med tanke på att det var när jag tillvaratog matrester som han senaste uttalade det.
Överblivna makaroner från middagen blev tillsammans med lite bacon en makaronipudding. Började reflexivt protestera, men tog just i samma veva fram en redan använd bit aluminiumfolie som jag sparat för att återvända och kunde ändå på nåt sätt förstå hans poäng. Kommer dock fortsätta undvika att slänga mat, spara aluminiumfolie och använda tygpåsar när jag handlar.
Tycker inte om att slösa. Är någon slags omvänd shopaholic. Njuter och känner mig tillfreds när jag får spara. Har dock inga problem att göra mig av med saker, kläder osv. Speciellt inte om jag får sälja dem på Tradera, Blocket eller loppis...

The macaroni pudding

Efter skolan igår hämtade jag upp Nina som följde med hem och käkade hos oss. Bjöd på riktig gourmet-mat, korvstroganoff. Den var så spicy att det tårades i ögonen när man åt. Lesson learned blir att inte använda en stor chili till mindre än en korvring. Väluppfostrad som är bet hon ihop och sa att det var jättegott ändå.

Sen spelade vi Den försvunna diamanten med barnen och gissa vem som vann! Jag! Som aldrig brukar få vinna annars, förutom i patiens och bygga korthus.

Vid frukostbordet imorse reflekterade Liam över att Whitney Houston var mer känd än Eric Saade. En viktig insikt tyckte jag och spann vidare på vilka fler legendariska musiker man måste känna till. Michael Jackson, Elvis och Beatles kändes givna. Men sen. Kurt Cobain/Nirvana? Freddie Mercury? Madonna? ABBA!

Bollade lite med mina classmates och Lill-Musen tyckte att det var lite skralt på den kvinnliga fronten. Det spontana förslaget från honom var därför Dolly Parton... Inget ont om Dolly, hennes enda hit är superkänd, men. Vad hände med Aretha Franklin, Celine Dion och typ Tina Turner?  

Nåväl. Ska knåpa ihop en introtävling åt dem tror jag, så vi kan ha ett litet quiz. Lill-Musen kanske behöver lära sig en del han också...

Återigen, stort tack för alla gratulationer! Mitt ego håller på att explodera av all uppmärksamhet jag fått idag! Efter skolan hämtade jag Milla och Liam på skolan, där de drog ihop en liten kör och sjöng för mig. När jag kom hem väntade ett hav av fina presenter och massa gott fika!

Efter en stund blev det tyst inne på barnens rum, vilket ju aldrig brukar vara ett bra tecken. När jag gick dit för att kolla hittade jag dem såhär:

Syskonkärlek!

Sitter på skolan och försöker strukturera upp mitt lärande. Går sådär. Glider på vågen av alla gratulationer och känner mig betydelsefull istället. Smaskar lite lasagne och tittar ut genom fönstret och ser den där vårdagen jag beskrev igår.

Längtar så sjukt mycket efter våren just nu. Alltså gruvligt mycket. Tänk att få ta på sig tygskor och gå på asfalt utan att trampa på grus. Se vatten droppa från istapparna. Ta fram cykeln ur förrådet. Sitta ute i solen i lä och ta av sig tjocktröjan och sitta i kortärmat. Blunda och känna solens strålar. Dricka kaffe utan avsikten att det ska värma. Och så vidare.

En kopp cappuccino och faktumet att den dracks i Italien gjorde ju inte vårkänslorna mindre där i slutet på mars ifjol

Skulle precis gå och lägga mig i datarummet när jag kom på att jag inte förberett färdigt inför den stora bemärkelsedagen imorgon! Vad vore moster Helenas marängtårta utan den himmelska fyllningen? Kaos uppstod för en kort stund när fyllningen inte ville samarbeta och rann ut över hela diskbänken, men nu är tårtan i varje fall klar. Eller den ska dekoreras med grädde och topping imorgon, men besides that.

Nåväl. 08.37 imorgon bitti är det 24 jordsnurr sedan min mor storartat alstrade lilla mig. Drygt 3600 gram tung om jag inte minns helt fel. Vet tyvärr inte hur lång. Hur som helst är det hon som förtjänar all cred den 20 februari varje år och inte jag.

Såhär ser tårtan ut då den är klar, likt en iPhone behöver den inte vara prålig för att vara utsökt...

Så var oron över längdskidor till Liam avvärjd. Stort tack till min far som hängivet kollat på Blocket mer eller mindre en gång i timmen den här helgen. Kändes bra att få tag på ett par riktiga skidor till grabben. Barn kan ju va riktigt elaka och även om man hoppas att ingen ska bli retad för materiella ting (eller överhuvudtaget) så kan man ju aldrig så noga veta. Speciellt inte på en skiddag med äldre barn...

Brukar sällan spy galla utan försöker se det positiva och lösningen i allt. Men. Det finns två typer av människor som jag härmed vill idiotförklara:

1. Folk som ockuperar innerplatsen på bussen med sin väska när det är uppenbart fullt
2. Traktorförare som halvskottar lite där det faller dem in

Låt oss måla upp följande scenario:
Linje 1 från Vasaplan mot Umedalen. 21.40 en fredag kväll. Smockat på bussen. Två till synes lediga platser brevid varandra nästan längst bak. Den innersta ockuperad med en herrelös väska. Den andra tom. En man, ca 28 år gammal, slår sig ner på den tomma platsen. Inte långt senare kommer en kille, ca 17 år, och tittar på honom som om det vore hans väska. Den äldre killen frågar artigt:
-Är det din väska? och reser sig samtidigt.
Den yngre killen nickar och sätter sig på ytterplatsen, där den äldre killen just slagit sig ner, utan någon som helst tanke på att flytta sin väska och sätta sig innerst, varpå den äldre killen får se sig omkring efter en ny plats.

Men alltså vad i hela friden?! Helt allvarligt?! Hade personligen frågat barnrumpan om hans väska verkligen behövde en egen plats. Sånt ohyfs skäms man ju när man ser! Skäms! Vad har det tagit åt dagens ungdomar??

Så till traktorförarna. De är ovärderliga i snöfall som dessa. Men. Om man liks ska skotta kan man väl göra det ordentligt? På vår parkering var det lämnat en snöhög mitt på parkeringen så att två bilar inte kunde ta sig ut. På vår parkeringsplats, som stått tom och tomt på tre platser till både åt höger och vänster, var det dragit en snabb vepa på halva platsen. Alltså. Ta hela om det liks finns utrymme, eller ta den inte alls. Och tar man den inte alls kan man ju glömma att man får betalt.

Men alltså. Älskar Melodifestivalen. Men ikväll var inte okej. Vart tog alla bra bidrag vägen? Tjoho?! Kanske äter upp det om någon månad efter att alla bidrag gått på replay på radio, men helt allvarligt. Johan kallade Ranelid för 2012 års E-type. Det var inte helt snällt mot stackars E-type som faktiskt är ganska bra i jämförelse med kvällens startfält. Till och med ett schlagerfreak som jag får svårt att motivera varför det bör finnas fyra deltävlingar när det är så kasst som ikväll.

Tur att sista deltävlingen har Charlotte Perelli och Danny att luta sig tillbaka mot.

Nåväl. Gina Dirawi var åter igen briljant. Tack och lov.

Gjorde en gigantisk lasagne till middag. Utsökt blev den, kryddad med både färsk chili och curry. Mums!

Igår var jag och Johan på dejt. After work på Invito och sedan en sväng på Lottas. God mat och bästa sällskapet. Ett glas vin inpå vår dejt kom vi in på existensiella frågor som Vad händer efter döden? Finns det en själ? och Varför är jag just jag?. Själv är jag ju så självupptagen att jag gärna vill tro att det inte bara svartnar när jag dör. Min närvaro måste ju fortsätta finnas liksom. Svårförklarat, men otroligt intressant ämne.

När vi kom hem blev det en stund med min favvosyssla: introtävling. Finns inget bättre än att ligga på Johans arm och lyssna på gamla 80- och 90-talslåtar. Alltså, tänk om man ändå fått dansa tryckare/sista dansen till Richard Marx och Scorpions! Så sjukligt bra låtar det gjordes förr.

När Johan frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent svarade jag därför ett mixtape. Hoppas innerligt på ett hederligt kassettband med massa kärleksballader på, men vet inte riktigt hur han ska lyckas med det, så håller tummarna för typ en spotify-lista istället. Finns få saker som skulle göra mig gladare än något gjort med omtanke!

Den blev kanske inte riktigt lika detaljrik som originalet, men måste ändå ge mig själv en fet high five. Den är om inte annat mer charmig och personlig.